Dans

Dans, älskade dans.

Jag har fått berättat för mig att redan under den tiden i mitt födelseland, Sierra Leone, var sång, musik och dans en självklar del av vardagen. Något jag själv fick bevittna under min återresa dit.

Under min uppväxt blev jag bra på att anamma olika kulturella uttryck. Allt från dansbandsmusik och bugg, som min mormor var ett stort fan av. Hos mormor fick man allt vara redo för en svängom i vardagsrummet, när man minst anade. Alltid med glädje och stor entusiasm.

***

Magdans, det arabiska språket, mat och kultur, lärde jag mig också tidigt genom nära och kära till min mor. Jag bär på många härliga minnen av att jag som barn stod och dansade magdans, i mitten av “cirkeln”, med mitt höftskynke hårt knutet vid midjan. Graciösa handrörelser och rytmiska axelrörelser. På den tiden då jag gick runt med min freestyle och spelade kassettband med arabisk musik och dansade runt hemma. Jisses vad höfterna gick.

***

Eritreansk dans, musik, mat och kultur, kom jag i kontakt med under högstadietiden, via dåvarande klasskompisar. Min fascination för hur man med förhållandevis “mindre rörelser” kunde uttrycka så mycket, var något beundransvärt, tyckte jag. De vackra ljusa kläderna och sjalarna, som svängde i takt med musiken och rörelserna. Mina eritreanska vänner förvånades ofta över hur det kom sig att jag kunde behärska ”deras” dans och rytmik så som jag kunde då. Jag förstod det nog inte riktigt själv faktiskt. Men roligt hade vi. Det var väldigt ofta musik och dans på gång, i någon form, hemma hos dem. Jag fann mig fint i den gemenskapen och kom också att förälska mig i den eritreanska maten som alltid erbjöds till alla som kom på besök.

***

Dansen blev en trogen följeslagare. En vän som alltid fanns där. Ett sätt att ventilera livets dalar och toppar. Jag blev kär i det universella språket som dansen bjöd in till. Oavsett om man förstod varandra verbalt eller inte så gick det alltid att kommunicera genom musik och rörelse. Allra främst genom känslan som delades genom dansen och musiken. Ord kändes ibland överflödiga. 

Dans, älskade dans

Dansen har lärt mig otroligt mycket om mig själv och min kropp. Om andning, uttryck, känsla och om närvaro. Om vad jag kan förmedla, signalera och berätta med min kropp. Om hur jag behövt lära mig att bli vän med och acceptera min kropp och alltid komma tillbaka till den, efter livets ”utsvävningar”. Jag fortsätter att ständigt lära mig att lyssna till vad min kropp förmedlar till mig. Vad den behöver och önskar av mig för att vilja samarbeta över huvud taget. Vad som sker med den när jag inte samarbetar med den. Hur den är under ständig förändring, i samklang med åldrande. Efter barnafödande. Till och med hur den förändras och anpassar sig efter årstiderna. Min kropp har alltid funnits där för mig, oavsett hur jag behandlat den. Jag har idag erkänt den som mitt ”tempel” och jag hedrar den genom dans, rörelse, vila, lust, god mat och vad helst den mår gott av. Idag har vi en fantastiskt fin relation. Jag och min kropp!

***

Redan som 16-åring började jag undervisa kvällskurser i dans, genom olika studieförbund. På den vägen fortsatte jag att utveckla min passion och intresse för dansen. Jag utbildade mig inom olika pedagogiska metoder för att arbeta med dansen, både med barn och vuxna. Människor med olika funktionsvariationer och livsöden. Oj, vilka möten dansen tagit med mig på.

Min dansresa och utbildningar har bland annat skolat mig inom klassisk balett, jazzdans, modern dans/nutida dans, streetdance, improvisation och komposition. Även om min dansresa valde en annan väg, än mot “de stora dansscenerna”, ledde den mig definitivt in mot stora dansupplevelser och fortsätter så att göra. Fortfarande så otroligt givande!